misc/projects

Ullsta Art Walk – med Mariana Ekner

Recollections – An installation about meaning and the purpose of things. An unintentional phone booth, full of rotting calls, long distance murmurs in a blue monolith. The booth is now a sculpture, an object “das Ding an sich” that communicates directly with us, with our memories of important conversations and dimes that always ran out too quickly (01:50).


.



Locally produced – Nationalgalleriet Gallery, Stockholm. The result of a long period of work with video/audio. The video below shows selected sequences (06:25).


Bahnhof Westend, Berlin – Patinated copper plates, rusty iron plates, graphics, photos and tiles.

utställningstext

I början av nittiotalet hittade jag i ett tillbommat ödehus på Sophienstrasse bredvid en sönderslagen kakelugn, en kvarbliven soffa som var randig som en zebra och vars innanmäte höll på att välla ut. Jag drev runt med Matts Husser i Mitte och Prenzlauer Berg; gatorna låg paralyserande med sina spruckna fasader, men från balkongerna växte grönskande björkar ut. Frusen tid som efter hand löstes upp i nytt ljus.

Nattligt främmande dagsrester, avfotograferade med en Minox som hölls utanför bilen när den körde genom Berlins återupplivade mitt, från ett krogfönster, från en ensam bro. Ett räcke längs Spree nära riksdagshuset, S-banestationen Gesundbrunnens glasade trappuppgång. Flagor av silvriga gråtoner över rivningsfasaderna. Bodemuseets kupol som liknar en moské. In i bilden spretar en skyltdockas smala ben.
Tillfälligheter som fått ligga till sig, liksom nergrävda och efter åratal framtagna, insatta i sammanhang och strukturerade, som negativformer ordnade till repeterande mönsterband eller till en finmaskig väv. Tidens vågrörelse i manisk upprepning.

Bildernas magi ligger också i deras kontext, det vi vet om förändringen. Av skärvorna formas en ny bild av staden och hur kommer staden att känna igen sig i den?
Efter ett halvt decennium har bilderna fått en hinna av patina. Plåtarna som svällt i mötet med luft och saltvatten, har i en metamorfos förvandlat sig till skrovliga stadsvyer, oxiderade och förvittrade. Skorv, rispor, hudömsningar. Matts Husser iscensätter våldsamma kemiska frigörandeprocesser, som han tuktar till nya rituella mönster. I serie efter serie, i spegling efter spegling, elementen får verka som katalysatorer, som bränner, fräter, etsar sig in.

Klaus-Jürgen Liedtke